Det finns mycket skrivet om is, men för skridskoåkaren är det främst bärigheten och isens yta som är intressant.

Det är många saker som påverkar isens bärighet som isbildningstemperaturen, vattnets temperatur vid isläggningen, snö i vattnet eller på isen vi isbildningen, smältning underifrån av varmare vatten, typ av sjö m.m. Det är hela säsongen från hösten fram till när du beträder isen som har betydelse för isens beskaffenhet.

Det är kunskaper om isens egenskaper tillsammans med egen erfarenhet som ligger till grund för den isbedömning som man alltid måste göra när man färdas på is. Ansvaret ligger alltid hos den som ger sig ut. Gör man en felaktig isbedömning är det viktigt att man har rätt utrustning och kan använda den. Se Utrustning.

Avgörande för såväl långskridskoåkaren och det biologiska livet i våra sjöar är att vatten inte har sin största täthet som fruset utan vid +4 grader. Men när vattnet fryser vid 0 grader blir den i stället ca 10 % lättare vilket gör att isen flyter. 90% av isen ligger då nedsänkt i vattnet. I en sjö är därför vattentemperaturen 4 grader vid botten och uppe under isen 0 grader. Höststormarna hjälper till med att röra om vattnet så att vattnet kyls ned. Därför lägger olika sjöar vid olika tid även om det har varit lika kallt.

Vanligen lägger grunda sjöar tidigast (Svedjesjön, Svartsjöarna) medan mellanstora sjöar lägger senare (Singsjön, Hamerdalssjön) och sist brukar enligt uppgift Kallsjön lägga i Jämtland.

Is har en hög värmeledningsförmåga. När is bildas avgår värme till omgivningen, ca 80 kalorier per gram vatten vilket är mycket. Därför tar det tid för isen att lägga sig även i Jämtland. Det omvända sker när isen smälter på våren vilket förklarar att vårisen ligger kvar ganska länge.

Snö har en värmeledningsförmåga som är 1/10-100 av isens. Snö ovanpå is försämrar därför radikalt istillväxten. Värmetransporten genom isen minskar och under ogynnsamma omständigheter kan underfrätning ske, dvs. en avsmältning av isen underifrån. Lokala strömmar kan påskynda detta.